Bank: Kvinnor har ännu inte erövrat sina egna kroppar

Kvinnor slogs för att få idrotta, krigade för sin plats i styrelserummen, kämpade för sin del av pengarna.
Kvinnor har stridit för det mesta i idrottsvärlden.
De har fortfarande inte erövrat sina egna kroppar.

I fjol satt jag i en ombyggd simningshall i Tatarstan och såg en nittonårig ryggsimmare från Xhejiangprovinsen ta över scenen.

Fu Yuanhui klev upp på prispallen bredvid elva lyckliga men kontrollerade ansikten, och spelade ut hela sitt känsloregister. Hon gjorde grimaser, hon flabbade, hon vinkade, hon hade stora glasögon och var fullkomligt oemotståndlig i sin glädje.

Det tog ett år innan kinesiskan märktes igen, då var vi i en simhall i Rio, hon hade simmat sin lagkappssträcka igen men gjort det sämre. När hon stannade till för en intervju i kinesisk tv hukade hon sig framför reportern.

– Jag simmade inte särskilt bra idag, jag vill be mina lagkamrater om ursäkt för det, sa hon.

Reportern, medkännande:

– Det ser ut som att du har väldigt ont i magen just nu?

Fu Yuanhui suckade.

– Jo. Faktum är att jag fick min mens i går kväll.

Idrottsvärlden, och inte bara den, drog kollektivt efter andan.

Ursäkta?

Får man ens säga så?

En elitidrottare med menstruation? Problem med… eh… så att säga… själva konkarrongen?!

Under det senaste året har Sportbladet varit i kontakt med över sjuhundra av Sveriges främsta idrottskvinnor – internationella superstjärnor, landslagsspelare, talanger, etablerade, individuella idrottare och lagidrottare – för att prata om sakerna vi aldrig pratar om.

Bilden de tecknar är chockerande, men tyvärr inte överraskande:

• 70 procent upplever att deras dagsform påverkas av menstruation.

• Mer än hälften upplever att det finns ett tabu kring frågor om menstruation, preventivmedel och graviditet.

• Lika många upplever att de inte kan prata med sin tränare om hur menstruationen påverkas deras idrottande.

• Bara en av fem svarar att deras tränare har tillräcklig kunskap om de här delarna av kvinnors fysiologi.

• Tre av fyra upplever att de själva inte fått tillräcklig utbildning.

Det finns ingen anledning att skriva åsikter på någons näsa här, att överdriva eller vinkla. Det är så här det ser ut i en majoritet av fallen:

1. De påverkas. 

2. De vet för lite. 

3. De har ingen att fråga. 

4. De kan inte prata om det.

I offentligheten kan vi dryfta hur många gram skidåkare A tjänar på att slipa ner sina stavspetsar eller hur handbollsspelare B ändrat sitt träningsprogram för att bli lite, lite spänstigare. Sverige är ett progressivt, liberalt, utvecklat och välutbildat land, relativt jämställt på många fronter – men när det kommer till frågor som bevisligen påverkar idrottsvardagen ytterst konkret för väldigt många är tystnaden öronbedövande.

Det är inte bara långt borta man låser in kvinnors kroppar.

Medan vi inledde det här projektet förra vintern läste jag nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitjs oerhörda krigsskildring ”Kriget har inget kvinnligt ansikte”, där Sovjets kvinnor lämnar sina vittnesmål från det stora kriget.

Det är en annan värld, en annan tid, men samma skam, tystnad och tabun.

Furir Semjonovna Kaliberda om menstruationen och blodet: ”skammen som var värre än döden”.

Sambandsofficer Maria Semjonovna Kaliberda: ”Vi ansträngde oss… Vi ville inte att de skulle säga ’Äsch, de där kvinnorna!’. Så vi ansträngde oss mer än männen, för vi måste ju också bevisa att vi inte var sämre än dem. Men det fanns länge en överlägsen, nedlåtande attityd mot oss: ’Kärringarna är på krigsstigen…’.

Men hur kunde man vara som en man? Det var omöjligt att vara som en man. Våra tankar är en sak, men vår natur är någonting helt annat. Och vår biologi…”.

Det handlar förstås om normer, om maktordningar, om ett manligt formulerat idéarv från religion och upplysningsprojekt. Den organiserade, moderna idrotten uppstod mitt i ett 1800-tal som präglades av kolonialism, förtryckande viktorianism, en industrialism som gav fritid och en massmedia som spred kulturen.

Den idrotten var, i grunden, mäns idrott.

Skulle kvinnor vara med och delta så fick de se till att anpassa sig, ofta var – eller är – det en strid som helt enkelt inte gick att vinna. Pionjärerna inom den konservativa fotbollen är bra exempel: var de dåliga var det en bekräftelse på att kvinnor inte skulle spela fotboll, var de bra var de inga riktiga kvinnor.

Frigörelsen har kommit i stötar, på alla samhällets områden, men kvinnors kamp för sitt idrottande mycket handlat om att visa att man kan allt män kan, att inte vara fysiskt svagare.

Baksidan har varit en skräck för att lyfta fram fysiologin som negativ, som något som också kan vara ett hinder.

Men ibland kan den ju faktiskt vara det.

Ibland simmar man långsammare för att man har fått sin mens. Ibland blir prestationen sämre på grund av preventivmedel. 

Vad säger det om en tid och ett samhälle om elitidrottare, som på många sätt ÄR sin kropp, inte ens kan prata med sina närmaste tränare om frågor som påverkar deras prestation? Eller att de inte fått den utbildning de behöver?

Kvinnorna Sportbladet pratat med inom ramarna för det här projektet är elitidrottare och vuxna, de är aktiva yrkeskvinnor som borde veta mest av alla om de här frågorna. Att de tecknar den här bilden är alarmerande på så många sätt, inte minst för vad den rimligen säger om alla de som ska komma efter.

Om läget är så här på toppen, med all den kunskap, erfarenhet och stöttning som finns där – hur är det då för en trettonårig tjej i en liten klubb?

Jag är övertygad om att det är nyttigt att Fu Yuanhui bryter tystnaden vid en OS-bassäng, eller att Serena Williams kliver fram som pionjäransikte för problemet med mensmigrän, men det här är ingen fråga som vinns eller förloras på individnivå. Forskningen kring kvinnors fysiologi släpar efter, attityderna och öppenheten också. Det här är frågor som påverkar oss, frågor vi vet för lite om, frågor vi inte pratar om.

Det här projektet är ett försök att börja med det sista, att lyfta på locket och lära oss lite mer.

Så här fungerar en kropp. Borde vi inte kunna prata lite om det?