”En historia av att bli reducerade till kropp”
Forskaren om kvinnokroppen i idrottshistorien
Idrotten uppfanns för män, den moderna idrotten styrs av män.
Finns det plats för kvinnors kroppar i den historien?
– Det spöket, från att ha blivit reducerad till kropp, ligger över kvinnorörelsen, säger forskaren Helena Tolvhed.
Menstruation, preventivmedel och graviditeter är en självklar del av synen på en kvinnas kropp.
Men inte när de idrottar.
I boken ”På damsidan” undersöker Helena Tolvhed, docent i historia vid Stockholms Universitet, skärningspunkten mellan den maskuliniserade idrotten och femininiteten. När hon får höra om Sportbladets granskning av idrottskvinnors upplevelser kring fysiologi hjälper hon till med att placera in frågan om kvinnokroppen i idrottshistorien.
Att mens och p-piller tigits ihjäl är ingen slump, menar hon.
Det handlar om klass, det handlar om kön, och det handlar om kamp.
Det har både varit maskuliniserat i så mening att idrotten skulle skapa män, både kroppsligt och karaktärsmässigt. Helene Tolvhed
Du skriver att idrotten är ”historiskt manligt kodad”. På vilket sätt?
– Den historiska upprinnelsen till det är ju att det handlade om ett projekt som var sammanknutet med 1800-talets nationalism. Man skulle se till att hålla männen starka och i bra form, dels som soldater men också med det nya samhället, som kom med mera stillasittande arbete och en medelklass som var det ledande sociala skiktet.
– Det har både varit maskuliniserat i så mening att idrotten skulle skapa män, både kroppsligt och karaktärsmässigt. Det fanns också en inriktning på prestation, som passade väl in i tanken på medelklassen som entreprenörer och ledande skikt i samhället.
– Sedan är den organiserade idrottens strukturer manliga, det är ett historiskt arv som vi fortfarande ser än idag. Den maskuliniserade, manligt dominerade historien lämnar seglivade avtryck. Det handlar både om föreställningar om vad idrott är, och om strukturer: vilka som haft makten.
Du skriver även om socialisering, att pojkar och män socialiserades till att uppfatta sig själva som överlägsna kvinnorna. Var det ett outtalat mål med idrotten?
– Det finns feministiska forskare som menar att det inte är en slump att den moderna idrotten blir så populär och växer fram just vid den tidpunkt den gör. Då restes de första organiserade kraven på att kvinnor skulle få vara med, att de skulle få rätt till utbildning, till arbete, rösträtt börjar diskuteras. Man menar att idrotten passade perfekt in. Man kanske ska akta sig för förklaringsmodeller som handlar om avsikt, det är inte som att någon tänkt ut det – men det passade bra in i sammanhanget med en arena där män fick vara män, där de fick vara bäst. Symboliskt var det viktigt.
Man kan säga att det passar in i ett mönster från kvinnokampens historia. Helena Tolvhed
Kvinnornas kamp hela tiden varit mot män som sagt att ”er fysik är inte lämpad för det här”. Reflexsvaret är att ”det kan vi visst, vi har inga problem”, men samtidigt har man kvävt tanken på den specifika problematiken kring att vara kvinna, rent fysiskt. Eller?
– Absolut. Man kan säga att det passar också in i ett mönster från kvinnokampens historia, där man understrukit den intellektuella likvärdigheten. Jag tänker mig att det där med kroppen liksom skaver lite, att det blev lite jobbigt. Där har vi en historia av att bli reducerade till kropp.
– Det har varit ett hinder för kvinnor, en tydlig manlig motstrategi: att peka på kroppsliga skillnader. I kvinnomedicinen på slutet av 1800-talet avrådde man kvinnor från att utbilda sig och från fysisk aktivitet, med argumentet att ”ni hotar nationens framtid, era reproduktionsorgan kan ta skada av detta, ni är inga riktiga kvinnor” och så vidare. Det spöket, från att bli reducerad till kropp, ligger lite över kvinnorörelsen.
– I stället har man sagt att om man bara får chansen så ska man visa att man har lika stor prestationsförmåga. Men inom idrotten har man inte lika stor prestationsförmåga, rent kroppsligt. Och det är svårt att hantera – att tänka både likhet och skillnad, samtidigt.
– Det finns skillnader, men det behöver inte ligga en värdering i det. Rädslan för den specifikt kvinnliga kroppsligheten är begriplig, historiskt sett, men å andra sidan landar man i att göra mannen till normalkropp och norm. Det är det som de pekar på, de som ni intervjuat. Det blir så, att mannens kropp blir norm och att det blir pinsamt att ta upp att man är avvikande, även om det omfattar hälften av mänskligheten.
Det tar emot att tala om sin avvikande kropp, för man har en bild av en normal kropp, som inte har mens. Helena Tolvhed
Sportbladets undersökning pekar på det, att det finns ett tabu.
– Ja, det finns också en rädsla från kvinnor själva att prata om det speciella med kvinnors kroppslighet, präglat av det historiska bagaget. Det tar emot att tala om sin avvikande kropp, för man har en bild av en normal kropp, som inte har mens.
…som är ”förförande fräsch”, som Sonja Åkesson skrev i sin dikt?
– Precis.
Om du ser framåt, vad är silverkulan för att komma vidare?
– Jämställda strukturer. Att man utmanar bilden av mannen som normalitet. Medvetandegörande. Och också det mer symboliska, att man kan normalisera även kvinnokroppens funktioner. Hur sker förändring? Genom förändrade strukturer, ökad kunskap, kanske också genom förebilder som kliver fram. Idrotten är inte isolerad, även om den ofta är trög.
