”Skräcken och skammen är stor”
I tusen år har kvinnor fått lära sig att menstruation är något man har, inte något man pratar om.
Idrottskvinnor har lärt sig samma sak.
– Man vill tro att vi är upplysta, men så är det inte. Vi lever i det, säger tecknaren Liv Strömquist.
Hennes sommarprogram i radion handlade nästan uteslutande om mens, i hennes senaste seriealbum handlar 40 sidor om mens.
Serieskaparen Liv Strömquist har funderat mycket på varför blod som kommer ur en sorts kropp ses som annorlunda än blod från en annan.
När blev menstruation ett tabu? När blev naturliga delar av kvinnors fysik stämplade som äckliga?
En ruta i min serie föreställer en konståkerska med en blodfläck i grenen. Den kommer från ett foto, en verklig bild. Det fotot var ganska mycket upprinnelsen till alltihopa. Liv Strömquist
Liv Strömquist säger att hon ”kan absolut INGET om sport”, men det hindrade inte henne från att hämta sin inspiration till det hyllade albumet ”Kunskapens frukt” från idrottsarenan.
– En ruta i min serie föreställer en konståkerska med en blodfläck i grenen. Den kommer från ett foto, en verklig bild. Det fotot var ganska mycket upprinnelsen till alltihopa. Det finns flera sådana fall, maratonlöpare med mens och så. Skräcken och skammen för mensfläck offentligt är så stor. Det hade varit intressant om det tabut inte var så starkt.
Konståkare iscensätter en kvinnlighet på så många sätt, en blodfläck hade varit pricken över i:et på något sätt. Liv Strömquist
Blod och sport – det betyder olika saker. Jag tänker på kvinnliga tennisspelare som pratat om skräcken att menstruera under Wimbledon, som bara tillåter vita kläder. Eller på simhopparen Greg Louganis, som blödde i poolen under Seoul-OS, när han diagnosticerats som hiv-positiv.
– Man kan fråga sig varför det har så olika konnotationer, tänk på en fotbollsspelare eller hockeyspelare som får en smäll och har blod överallt… Konståkare iscensätter en kvinnlighet på så många sätt, en blodfläck hade varit pricken över i:et på något sätt. Men i vår kultur ses det som ett tecken på typ galenskap eller degeneration. Något som skapar skräck. En sådan människa skulle vara så normbrytande att den inte skulle ses som tillräknelig.
Mens är smutsigt, orent. Liv Strömquist
Så… varför finns fortfarande den hållningen till menstruation nu, 2016? Varifrån kommer bilden av mens som något äckligt?
– Det är jättestarkt kopplat till könsmaktsordningen, det har varit ett sätt att upprätthålla hierarkier med föreställningar om renhet och orenhet.
– Mens är smutsigt, orent. I bibeln finns massor av passager om att man blir ”smittad”. Det finns sådana föreställningar om barnafödande också, att det gudomliga inte hör ihop med det kvinnliga reproduktionssystemet. Jag antar att det beror på att det på något sätt konkurrerar med det gudomliga, miraklet i att en människa skapas.
När religionens sanningsanspråk fick konkurrens av vetenskapen på 1700-talet förändrades världen i grunden.
Men alla hierarkier förändrades inte.
Vad innebar upplysningsprojektet för synen på kvinnokroppen?
– Då ersätter läkarvetenskapen det gudomliga, ett stort projekt under 1800-talet var att rekonstruera kvinnokroppen som något som var biologiskt underlägset manskroppen för att det inte skulle vara likhet, så att man skulle kunna upprätthålla ojämlika system: ingen kvinnlig rösträtt och så vidare. Kvinnokroppen var ett tacksamt område att bli besatt av.
– Man såg de här sakerna (som menstruation) som sjukdomstillstånd, och märkligt nog så påverkar det oss jättemycket fortfarande idag.
Kvinnokampen har gjort sina framsteg i chockvågor. Suffragetterna, 60-talets frigörelse… Varför släpar just den här delen efter?
– Det är en bra fråga…
– Just kvinnofrågan i Sverige har varit väldigt inriktad på lika lön, dagisplatser, den sortens ämnen. Det tror jag har berott på en rädsla för att uppfattas som biologister, det har varit fokuserat på likhetsfeminism.
– Jag tror att det skulle vara ett tecken på att feminismen kommit ganska långt, att vi inte behöver vara rädda för att prata om det här. Om vi säger att mens påverkar kvinnor behöver inte det betyda att till exempel alla kvinnliga idrottare ska bli sedda som… jag vet inte, lynniga eller otillförlitliga. Jag tror att vi kan prata om det nu. Det ÄR faktiskt en sak som påverkar.
Även framgångsrika, utbildade, självsäkra kvinnor kan uppleva just den här delen som något skamligt och svårt att prata om. Vad beror det på?
– Det är en jättestark kulturell norm som vi är väldigt starkt insocialiserade i. Säger man högt i fel sammanhang att ”jag har mens” eller ”är det någon här som har en tampong” så… Jo, i vissa rum kan man det, oftast om det bara är kvinnor där, men i andra är det omöjligt att prata om det.
– Jag tycker inte att man kan lägga det på enskilda individer, att ”du borde säga det här oftare” eller så. En framkomlig väg är att prata om att det är ett tabu: ”det här är ett tabu, har ni känt av det?”. Så kan man prata om det i skolan till exempel. Är det bra att det är ett tabu? Dåligt? På vilka sätt kan det vara negativt?
Pionjärer som bryter gränser är en sak, men kanske är det också den allmänna hållningen som öppnar vägen för dem. Först kommer diskussionen, sedan pionjären?
– Jag tror att det är en växelverkan. Det som jag tyckte att jag saknade när jag började prata om det här var att det bara finns två arenor där man pratar om mens: i medicinska termer och när det handlar om reklam. Det är de enda två arenor där man pratar om mens. Man borde titta på samhällets inställning, kulturens inställning, varifrån de inställningarna kommer, varför vi reproducerar dem så starkt.
Liv Strömquist tycker att Sportbladets undersökning är spännande, när hon ser summeringen av enkätsiffrorna med elitidrottare växlar hon mellan att nicka, humma och sucka.
– Att de inte kan prata med sina tränare är intressant. Man tänker att de borde kunna etablera en trygghetszon där, det skulle kunna hjälpa jättemycket.
Så… hur ser vägen framåt ut?
– Att identifiera tabut tror jag är bra. Så är det med allting som rör jämställdhet och feminism, man vill alltid tro att vi är upplysta. Men så är det inte. Vi lever i det. Om femtio år kommer vi att säga att gud, hur det kunde det här bara pågå utan att någon reagerade?
